Himlen var stjärnströdd

Från: Tyko Pettersson, Svartbäcksbron
Till: Edit Gustavsson, Svartbäcksgatan 8

Min älskade Edith. Nu igen ska du får några rader ifrån din gosse. Du är väl glad häröver, det borde du åtminstone vara. Jag känner mig riktigt glad över att jag får ge dig några rader, att detta fallit på min lott, och inte bara det, utan jag vet helt säkert att jag är älskad av dig. Det är det som gör mig så stilla och nöjd. Känner du det samma. Du vet att du är älskad av mig som ingen annan. Jag var upp ganska tidigt imorse, klockan 2. Så härligt det var, så fort tiden gick. Himlen var stjärnströdd och ren, jag tänkte att jag kunde vara så ren. Under tiden jag där vandrade fram och tillbaka på bron så var jag mer frånvarande än närvarande. Vet du varför. Jo, jag var hos min Älskling. Då går ju alltid tiden så fort. Den vilken mitt hjärta har så kär. Jag önskade att jag varit hos dig personligen, om blott för två minuter, så att jag fått böjt mig ner och givit dig en kyss och så gå lika tyst som jag kom. Jag är ju hos dig så ofta, ja ständigt. Men jag sover så godt här, så jag hör ej när de kommer in och gå ut. Så jag känner mig så vild när jag ska opp. Kanske därför att du min älskade är hos mig i tankarna. Än önskar jag nu, det vore bättre att få träffa dig personligen än att sitta här å skriva. Det här blir i så matta färger. Du känner mig ändå tillfyllest. Jag mår så bra. Jag bara undrar hur du mår, men jag får väl lugna mig och hoppas på det bästa. Vi tro att vi ska slippa härifrån om tisdag, fåse hur det blir. Jag skriver sen i början på nästa vecka, eller blir det för långt. De skämtar med mig här att jag håller på och skriver åt fässmön. Ja de har nog rätt. Med innerligaste kärlek och tillgivenhet teknar din Tyko.