En glömd käpp

Från: Tyko Pettersson, Uppsala Hospital
Till: Edit Gustavsson, Svartbäcksgatan 8

Min Edith. Mina tankar ila, ila till dig min älskade. Jag är så glad att jag få giva dig några rader. Jag är hemma ikväll, men jag önskar nu om du vore här hos mig. Jag tycker jag har så trevligt ikväll. Rent och snyggt, nyskurat golv och varmt och skönt. Bara du min Edith som fattas. Om jag finge ha dig hos mig för beständigt. Men vi tro och hoppas likväl att vår längtan och vår önskan ska nå sitt mål. Jag tycker mången gång att du då skulle få vara och känna dig mera fri än nu. Din Tyko vill dig det bästa. Men jag vet också på samma gång att du vill mig det bästa. Ja, så lyckliga vi en gång skola bliva i vårt lilla hem. Men så gott att veta att allt som kommer i vår väg, nöd eller nåd. Allt ska landa till vårt bästa. Vi skola dela både ljuvt och lätt tillsammans. Och kunna vi ej fatta och förstå Guds ledning understundom. Han ser vad vi bäst behöva för att vi skola nå det stora mål vartill vi äro bestämda. Det känns så tryggt godt att få fäste i Gud. Allt är så ovaraktigt, vi veta icke livet. Kan vi träffa i morgon kväll? Du är nog trött förstår jag så väl. Men det är så roligt att få se dig. Jag glömde käppen när Maria tror jag. Jag tänkte gå efter den morgon kväll. Gå opp till henne då när du slutar så får vi träffas. Jag hoppas du mår bra. Tala om allt som trycker dig för Jesus. Han förstår dig som ingen annan. Jag tänker så mycket på dig. Men nu ska jag gå till vila, men först vill jag lämna både dig och mig i vår himmelske Faders händer. Wi sova då så tryggt och godt. Älskade sov gott. Allt godt från din egen Tyko.