Datum: Odaterat, ca 1940-1945
Från: Edit Gustavsson
Till: Erik Pettersson Casteryd

Kära min Eric. Jag sitter här i ensamheten och tänker och ängslas för din skull. Det är så ofta nu som jag ej kan låta bli att oroas för dig. Ej därför att jag inte tror på din karaktär, utan därför att jag vet hur det är att vara ung och älska en högre än alla andra i livet. Då lurar frestaren på oss vid alla tillfällen att försöka få oss på fall som ska förstöra vår samvetsfrid för alla tider. Man tycker att man är så säker på sig själv då man är ung. Men o vad man kan bedraga sig själv i mycket. Jag tackar Gud nu då jag är gammal att han har bevarat mig från så mycket som jag av oförstånd kunnat råka ut för. Som exempel kan jag minnas då jag vid omkring 15 år följde en av mina svärmerier upp på en höskulle en härlig sommarnatt. O du förstår att på en sådan plats kan svärmeriet följas av något annat. Å jag anade faran i tid och blev räddad. Men det vara Guds vilja som räddade mig den gången som så många andra, då blodet svallat hett. Sen din pappa och jag började att älska varandra ska du ej tro att vi fick vara i fred för den listige frestaren. Ty det var ofta så att jag följde honom (pappa) hem till hans trevliga rum däruppe vid hospitalet om kvällarna. Å du kan förstå vad det ville säga att vara riktigt kär å ändå vänta på varandra i tre långa år vid 36 års ålder. Men Gud hjälpte oss alltid. En kväll minns jag pappa föll ned på sina knän och bad till Gud i förtvivlans tårar om att vi skulle få äga varann till slut. Och hans bön blev hörd då tiden var lämplig. Och så blir det för dig också. Om du håller dig tätt till din frälsare i bön om hjälp. Både för dig och din kära fästmö. Jag har velat skriva detta till dig så du förstår mig kanske. Men bliv ej ledsen på mig för det. Jag önskar bara att ni må bli riktigt lyckliga. Och det blir man ändast då man lyder Guds röst i allt i livet.